Pilgiftsgrodor som hobby

Innan man skaffar pilgiftsgrodor är det viktigt att informera sig om deras behov och skapa lämpliga förhållanden. Det gäller självklart alla djur, men i det här fallet är det extra viktigt:

Pilgiftsgrodor är inte husdjur!

De är vilddjur som inte tål vardagsrummets klimat utan ställer speciella krav på miljön. Dessutom är många arter mer eller mindre starkt utrotningshotade i naturen, vilket innebär ett särskilt ansvar för den som vill ha dessa djur. Är man medveten om det och beredd på att lägga ner tillräckligt mycket tid är det dock en mycket fascinerande hobby som aldrig blir tråkig.

Synpunkterna nedan syftar inte till att förmedla kunskapen som krävs för att kunna ta hand om pilgiftsgrodor. Syftet är snarare att ge ett intryck av vad man bör informera sig om innan man går vidare (eller bestämmer sig för att låta bli).

Klimat

För pilgiftsgrodor är temperatur och luftfuktighet särskilt viktiga. De flesta arterna brukar vilja ha temperaturer mellan 23 och 26 grader på dagen och några grader lägre på natten. Viktigt är en relativt hög luftfuktighet som kan åstadkommas antingen manuellt (d.v.s. med en handspruta ett par tre gånger om dagen) eller, bekvämare men samtidigt dyrare, med ett automatiskt bevattningssystem. Viktigt är att man hittar rätt balans, eftersom de allra flesta arterna inte heller tål konstant blöta förhållanden. För blöta förhållanden i samband med dålig ventilation kan dessutom leda till mögel och ruttnande växter. Därför är bra ventilation lika viktigt som regelbunden bevattning.

Växter

Växter är inte bara estetiska. De är väldigt effektiva när det gäller att skapa klimatet grodorna behöver. På ställen där växtligheten är tätare håller sig fuktigheten längre samtidigt som temperaturen är konstantare än på andra ställen. De här skillnaderna i det s.k. mikroklimatet ger grodorna möjlighet att söka sig till lämpliga ställen, något som de brukar vara mycket duktiga på.

I ett terrarium med många växter hittar grodorna dessutom lämpliga gömställen och möjligheter att klättra, något som de brukar uppskatta. Sist men inte minst används t.ex. bromelior av mindre arter (speciellt Oophaga och Ranitomeya) för att föda upp sina yngel.

Foder

Till skillnad från reptiler brukar pilgiftsgrodor leva på små foderdjur och ska i stort sett genomgående ha tillgång till mat. Lämpligt foder som kan odlas i hemmet är främst bananflugor, hoppstjärtar, tropiska gråsuggor och bladlöss. Bananflugor använder de flesta som huvudfoder, men eftersom de inte är särskilt innehållsrika bör man regelbundet pudra dem med vitamin- och mineralpulver. Det finns speciella pulver framtagna för just pilgiftsgrodor. Att sköta de olika sorters foderkulturer och regelbundet sätta nya är förmodligen det som kräver mest tid i hobbyn. På sommaren är en mycket bra möjlighet att gå ut och fånga “ängsplankton”, som är nyttigare än alla sorters odlade foderdjur.

Vilka och hur många arter, varianter och individer?

Olika arter av pilgiftsgrodor ställer naturligtvis olika krav. Vissa klättrar mer än andra, kräver mer eller mindre värme, fuktighet eller utrymme och är mer eller mindre känsliga för ägarens fel. Grodor som lämpar sig för nybörjare är t.ex. Dendrobates auratus, Dendrobates leucomelas, Dendrobates tinctorius och Epipedobates antonyi. Om man beaktar ett antal grundläggande regler är dock inga arter överdrivet svåra att hålla.

Hos de flesta arterna är aggressiva beteenden rätt vanliga både inom och mellan arterna. I ett terrariums begränsade utrymme slutar underlägsna djur ofta äta och blir ihjäl stressade. Om man inte har ett särskilt stort terrarium bör man därför helst ge varje art sitt eget terrarium och dessutom hålla djuren parvis. Annars bör man ha grodorna under noggrann uppsikt för att snabbt kunna reagera när problem uppstår. Tyvärr är det särskilt för nybörjare svårt att tolka grodornas beteende och känna igen problem innan det är för sent. Har man samlat tillräckligt mycket erfarenhet kan man så småningom våga hålla vissa arter tillsammans, men idealiskt är det aldrig.

Viktigast är dock i så fall att man noggrant undviker kombinationer av arter inom samma släkte eller olika varianter av en och samma art, eftersom sådana kombinationer kan ge upphov till korsningar. Ett av hobbyns centrala mål är att bevara de naturliga varianterna. Det intressanta i hobbyn är ju att alla dessa fantastiska arter, varianter, färger, mönster och beteenden faktiskt har utvecklats genom den naturliga evolutionen istället för att ha odlats fram i ett sorts mänskligt designprojekt.