Om pilgiftsgrodor

Pilgiftsgrodor lever i den sydamerikanska regnskogen. Det latinska namnet på djurfamiljen, som enligt den gällande systematiken består av ett antal släkten med sammanlagt över 100 arter, är Dendrobatidae. Grodorna är ofta iögonfallande vackra och deras läte brukar påminna om syrsor eller små fåglar.

De flesta pilgiftsgrodorna har inga simhudar mellan tårna och simmar varken bra eller gärna. Vuxna pilgiftsgrodor brukar leva mellan löv på marken och klättrar i buskaget eller även högt uppe på stora träd. Äggen läggs vanligen på land, t.ex. på ett lämpligt blad, och ynglen transporteras av antingen hannen eller honan till små vattensamlingar i nötskal eller växter, gärna bromelior, efter kläckning.

Giftet

Pilgiftsgrodornas mest välkända egenskap är giftigheten. Beroende på art producerar grodornas hudkörtel diverse gifter i mer eller mindre stor skala. Några få arter användes av sydamerikanska urinvånare för att förgifta blåsrörspilarna, varav namnet pilgiftsgroda. Phyllobates terribilis, som är en av dessa arter, producerar giftet Batrachotoxin (BTX) i förhållandevis stora mängder. BTX är ungefär 5.000 gånger så giftigt som cyankalium.

Exakt hur grodorna producerar giftet är inte helt utforskat än. Man vet dock att de i alla fall får grundämnena av foderdjuren, t.ex. myror och kvalster. En trevlig konsekvens är att fångenskapsuppfödda grodor inte är giftigare än vanliga inhemska grodor. Man skulle inte ens må överdrivet illa av att äta en sådan groda – i alla fall inte kroppsligt. Även vildfångade pilgiftsgrodor förlorar sin giftighet allt eftersom.

Varianter

Hos en del arter skiljer sig olika populationer tydligt i färg och teckning. Varianter av en och samma art kan se mycket olika ut medan varianter tillhörande olika arter kan ha ett nästan identiskt utseende. Varianternas utbredningsområden är ibland ytterst små och kan vara begränsade till ett fåtal kvadratmil. Arter som förekommer i samma område imiterar ibland varandras utseende (s.k. müllersk mimicry), något som har fulländats av arten Ranitomeya imitator. Arten har ett antal varianter, varav minst tre imiterar andra arter, nämligen Ranitomeya summersi, Ranitomeya variabilis och Ranitomeya ventrimaculata. Det här kan mycket väl vara rekord bland ryggradsdjuren. Ett annat rekord hålls möjligen av Oophaga pumilio som kan vara arten med flest antal naturligt förekommande färgvarianter, med kombinationer av brunt, rött, gult, orange, grönt, blått, svart och vitt.

Hot

Många arter i familjen Dendrobatidae är hotade och en del är även extremt starkt hotade. Orsakerna är mångfaldiga men som vanligt är en av dem att deras biotoper förstörs. En annan orsak är att hotade arter som nästintill är omöjliga att föda upp i fångenskap smugglas till Europa och USA. Att köpa sådana djur och därmed öka efterfrågan är det värsta man kan göra, även bortsett från olagligheten! En hemsk sjukdom som hotar groddjur världen runt är chytridmykosen som orsakas av svampen Batrachochytridium dendrobatidis. Chytridsvampen sprider sig mycket lätt och angriper huden,  grodornas viktigaste organ. Eftersom dödligheten är mycket hög är svampen ett av de största hoten bredvid människans inverkan. Betydligt värre än dendrobatiderna har dock paddsläktet Atelopus drabbats, där diverse arter redan har dött ut.